Gnuheter

Font Manager är ett program med ett en ganska enkelt användargränssnitt för att hantera teckensnitt i Ubuntu.

Funktioner

Font Manager har bland annat detta att erbjuda:

• Förhansgranska installerade teckensnitt
• Jämför installerade teckensnitt
• Enkel installation och avinstallation av teckensnitt
• Inaktivera och aktivera teckensnitt
• Specificiera olika mappar att söka efter teckensnitt
• Grupera teckensnitt i olika samlingar
• Exportera samlingar till ett arkiv för t.ex enkel backup eller om du vill dela med dig till andra
• Tillhandahåller enkel åtkomst till användarens teckensnittmapp, GNOMEs teckensnittinställningar och teckenuppsättning

Installation

Font Manager är ett ganska nytt projekt och finns inte i förrådet, men man erbjuder färdiga DEB-filer på hemsidan. Ladda hem den senaste versionen här.

Du installerar sedan programmet genom att dubbelklicka på DEB-filer eller via terminalen:

sudo dpkg <Sökväg>/<Paket>

T.ex:

sudo dpkg Skrivbord/font-manager_0.4.4-1_all.deb

Programmet hittar du sedan under Program / Grafik / Font Manager.

Halvcirkeln kring södra Stockholms semiperiferi: Sickla, Gullmarsplan, Årsta, Västberga, Örnsberg, Gröndal, Solna… Varje verkligt lyckad utgång under det senaste årets helgnätter har ägt rum på dessa medlems- eller gråklubbar.
Däremot kan jag på rak hand inte minnas att jag under samma år har bevistat en enda klubbkväll eller spelning i centrala Stockholm som har känts lika bra. Södermalm och Östermalm må duga för vardagskaffe eller -öl, men jag har börjat befästa ett instinktivt motstånd mot att förstöra fler lördagar i den likriktade innerstaden.

Under det senaste året har medlemmsklubben Pluto i Gröndal, som bokar såväl smala, konstiga industritechnoband som relativt etablerade artister. Vid Valla torg i Årsta bryter musiken från Lilla Ukraina den annars tysta vinternatten. Medan det gamla industriområdet Lövholmsbrinken, nedanför Liljeholmen, kommit att handla alltmer om konsthallar, ateljéer och husockupationer än nybyggnationer.

Så skriver Alexandra Sundqvist i en artikel om stadsdelen Gröndal som under rubriken “Kultur underifrån” återfinns i senaste numret av Situation Sthlm. Det handlar om konst, klubbkultur och om hur vi ska förstå den senaste vågen av husockupationer.

– Det är en effekt av att antalet offentlig rum minskat. Rorg glasas in och ersätts med gallerior medan biblioteken blir färre. Den typen av platser som uppförs i stället har sina egna, mer eller mindre synliga koder, som man måste följa om man vistas där. Därför tvingas den fria kulturen tillkämpa sig nya utrymmen.
Fleischer menar att för att kulturen ska få möjlighet att blomma underifrån krävs just utrymmen, fysiska mötesplatser, i synnerhet i en värld som kan benämnas “postdigital”.

Citatet är ett sammandrag av en massa saker som jag försökte få fram under en lång intervju. Utöver mig intervjuas även Love Antell, som till skillnad från mig har en koppling till just Gröndal.

Vanlig sed vid gästinlägg är väl att introducera sig ordentligt, så here it goes:

Mitt namn är Henrik, och jag studerar på IT-Gymnasiet (första året). Mitt intresse för datorer, prylar och sociala medier är stort, och jag har ganska nyligen själv börjat blogga. Det var under “Hej skolan, dags att internetta” som jag blev erbjuden chansen att blogga här, och jag har sedan dess funderat på något intressant att blogga om.

Jag pendlade mellan en del olika saker, men efter ett förslag från @copylinda så avgjordes det, och det var en sak som jag oavsiktligt själv föreslog… typ. Så det jag nu är här för att berätta om är något som hände under det senaste sportlovet.

Jag vill införa Google Wave som ett komplement till vårt nuvarande ISA-system

Under en längre tid så hade jag planerat att ha en kurs i Google Wave för mina lärare. Google Wave som många av er säkert vet, är ett utmärkt verktyg när det gäller grupparbete, dock i lagom dos. Planen är att använde Google Wave som ett komplement till vårt nuvarande ISA-system. Idag använder vi vår ISA-server för mailhantering, kalenderaktivitet, information, kursdokument, utvärderingar och så vidare. Problemet är att systemet är segt och krångligt, så vi försöker hitta alternativa metoder för till exempel enklare meddelanden eller dokumentutdelning. Det är där Wave kommer in.

Said and done, Tisdagen den 3:e mars var datumet satt. Jag var vaken halva natten innan och förberedde mig noga, det vi skulle göra hade ju blivit efterfrågat av lärare! Jag kom iväg ovanligt tidigt till skolan den dagen(2 timmar innan). Överraskningen stod rektorn för som precis innan vi skulle köra igång kom fram och frågade lite raskt ”om jag ville vara med på TV”. Förvirrad följde jag efter honom, och han förklarade att han lyckats tipsa ABC (SVT) om hela grejen. Efter den frågan körde vi igång.

Jag har aldrig någonsin haft några problem med muntliga presentationer. Aldrig. Förutom då. När jag stod inför ett 20-tal lärare och inser att rollerna är vända. Det och… att de hade ställt en videokamera längst bak i rummet vars inspelning skulle ges till SVT. Efter ett tag släppte nervositeten i alla fall och det flöt på ganska bra.

Dagen efter var jag i skolan igen för själva intervjun med ABC-reportern. Min vän Felix (som var där och hjälpte till) var också med. Reportaget lades upp på nätet dagen innan det sändes på ABC.

Det viktiga är att jag som elev kan lära mina lärare saker de inte kan

Kursen gick utmärkt för övrigt visade det sig, och jag hade inga större problem med att genomföra arbetet. Tydligen så har jag även fått lite pluspoäng i svenskabetyget (muntliga redovisningar), samt lite egen träning med att hålla kurser. Självfallet var det nervöst, men jag pratade om det jag gillar – det underlättar något enormt, och jag fick även lite “remote-hjälp” av ett par vänner över Skype för att demonstrera hur Wave fungerar.

Men det viktiga jag har att framföra här är inte om reportaget, och inte heller om Google Wave. Det viktiga är att jag som elev kan lära mina lärare saker som de inte kan, och att jag kan få uppskattning för det jag gör.

Nu hade jag tur som fick det här erbjudandet, men det hade nog inte varit speciellt svårt att få till det ändå. Men för den som vill försöka sig på att lära sina lärare om något som de kanske inte kan, har jag några tips:

• Tänk alltid på vem/vilka du vill ha kursen för, och anpassa gärna innehållet för de deltagande i kursen.
• Arbeta gärna med en annan, det blir lättare att hålla reda på allt innehåll om man delar på det!
• Ge inte upp! Att en lärare säger nej betyder inte att alla andra gör det, så kämpa på!

Som sista ord så tror jag att hela scenariot med att elever kan lära lärare (åtminstone när det gäller datorer) kan bli något större. Så försök att göra något av det här, man tjänar oerhört mycket på det!

Jag vill även se till att tacka @copylinda för möjligheten att blogga här, och @argatur, @Svolte och @HHornwall för er hjälp med kursen! Tusen tack!

Häromdagen lanserades den nya lobbyorganisationen Kulturskaparna med en viss grad av dunder och brak. Samma dag som konferensen Creators Conference gick av stapeln i Stockholm dök det upp en aktör som menar sig företräda kreatörer och skapare.

Bloggosfären reagerade symptomatiskt och antagligen också väntat. Bloggpost efter bloggpost skrev igår i olika ordalag om hur orätt det är av Kulturskaparna att mena att alla verkliga kulturskapare står bakom organisationen. Intressant vinkling är också den som bloggaren Scaber Nestor gör om hur tveksamt är att fackföreningar vid SVT och SR skriver under en partsinlaga, samtidigt som de förväntas bedriva objektiv journalistik. Nåväl, den diskussionen pågår på andra håll och behöver inte upprepas här.

Istället tänkte jag stanna vid ett uttalande som gått ut via bland andra tidningen Resumé, där Kulturskaparnas samordnare Ulrica Källén citeras:

– Många kändisar har en nära relation till sina fans och vågar inte sticka ut hakan. De som ändå har gjort det har inte alltför sällan fått ta emot kritik från pirater och egna fans, säger Ulrica Källén.

Notera sista meningen, och skillnaden som görs mellan kategorin “pirater” och kategorin “fans”.

Utifrån en undersökning som Kulturskaparna låtit göra (och som jag hoppas vi kan återkomma till) kan man anta att de som är beredda att betala för att ta del av kultur är att betrakta som “fans”. De som istället fildelar illegalt kan antas vara “pirater”. Men är det så enkelt? Kan man särskilja “fans” och “pirater” på det sätt som Kulturskaparna här försöker göra?

Att väldigt många fildelar, eller i varje fall inte bryr sig om huruvida fildelningen är lagligt eller inte, bekräftas av den undersökning projektet Cybernormer inledde sin verksamhet med för ganska precis ett år sedan och som ligger till grund för Måns Svensson och Stefan Larssons hyfsat nysläppta forskningsrapport. Samtidigt har vi också tidigare rapporterat om hur kultur tycks vara något man är beredd att betala för. Det bekräftas än mer om man ser till de undersökningar som gjorts av bland annat det göteborgsbaserade SOM-institutet och nederländska TNO som båda visar att fildelare också är mycket aktiva kulturkonsumenter med stor betalningsvilja. Det är något Telias årliga Trendrapport, som släpptes idag, också pekar på.

Frågan som kanske bör ställas är alltså vilka som egentligen åsyftas när man talar om “pirater” och vilka som snarare är “fans”? Kan begreppen likställas, eller kan piratbegreppet kanske rent utav strykas helt? Dessutom, förändrar det i så fall diskussionen?

Spara och/eller dela med dig:

Igår rapporterade den ukrainska radion att Ivan Vakarchuk, som är utbildning- och vetenskapsminister, propagerat för att alla ukrainska forskare borde bidra med åtminstone två eller tre artiklar till den ukrainska språkversionen av Wikipedia. Han menade också att ”The formation of the Ukrainian segment of this Internet encyclopedia is a task of national importance.” En uppgift av nationell vikt! När får vi se Jan Björklund (utbildningsminister) eller Tobias Krantz (forskningsminister) säga något liknande? Med tanke på hur många skolelever som redan använder Wikipedia och behöver högklassig information, och hur sällan lärarna pratar om källkritik, är det kanske dags att göra något åt saken. Två artiklar skulle ta kanske ett par dagar att skriva, så det handlar om pengar. Men Wikimedia Sverige har länge förespråkat att man inte ska göra enskilda punktinsatser – skriva två, tre artiklar och sedan lämna dem, utan göra det till en regelbunden uppgift för alla som sysslar med forskning att hålla koll på hur ämnet presenteras på Wikipedia. Det är därifrån många får sin information, på gott och ont. Så bara genom att lägga in länkar till riktiga källor, skulle vara en stor tjänst för alla Sveriges skolelever. Bara att göra en koll någon gång i månaden hur de viktigaste artiklarna ser ut och kanske påtala felen för andra som kan åtgärda dem, skulle vara guld värt. Bara att donera bilder under fria licenser skulle göra Wikipedias innehåll ännu mer tydligt. När får vi se några sådana förslag?

Om du är i Lund imorgon på fredag kan jag rekommendera en seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Först är det Sara Kjellberg (som snart disputerar på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”) sedan en panel med Gustav Holmberg, Sara Kjellberg, Stefan Larsson och Malin Sandström.

läs mer på Cybernormer.

Fotodelningsajten Flickr växer i en otrolig takt förra året gick de förbi 4 miljarder bilder. Även bilder som är licensierade under Creative Commons licenser växer i en spännande takt. Creative Commons skriver på sin blog:

First, the overwhelming trend is simply more CC-licensed images — an increase from 10 million to 135 million over four years — and we amusingly said 5 years ago that Flickr’s CC area had “gone way beyond our expectations” with 1.5 million licensed images.

Inlägget presenterar en sammanfattning över utveckling och förändringen i licensanvändning på flickr under de senaste fyra åren. Tabellen visar inte bara på en tillväxt men även att användare väljer “friare” licenser:

Four years ago 78% of CC-licensed images on Flickr were not pre-cleared for commercial use. This has declined by close to 5 percentage points.

license 2006-03-17 2010-02-25 2006-03-17 2010-02-25 % point change by
photos 1,085,582 17,961,963 10.77% 13.24% +2.48 by-nc
photos 1,468,755 18,660,010 14.57% 13.76% -0.81 by-nc-nd
photos 3,241,697 41,621,048 32.15% 30.68% -1.46 by-nc-sa
photos 3,169,502 39,507,645 31.43% 29.12% -2.31 by-nd
photos 317,345 6,137,718 3.15% 4.52% +1.38 by-sa
photos 801,211 11,761,829 7.95% 8.67% +0.73 Total 10,084,092 135,650,213

Tillgänglighet och frihet världen kanske går åt rätt håll ändå…

Italienska staten har ingått ett avtal med Google books med resultatet att upp till en million böcker kommer att digitaliseras och tillgängliggöras gratis online. (Guardian , BBC)

Det finns stora diskussioner kring Google books. Bland annat har projektet kritiserats för kulturimperialism (se tex Google and the Myth of Universal Knowledge: A View from Europe av Jean-Noel Jeanneney eller kolla på den på Google books), för att kränka integriteten (se tex Pamela Samuelson Google Book Search and the Future of Books in Cyberspace ) och att hämma framtida kulturutveckling (se tex Lawrance Lessig On the Google Book Search agreement).

Sverige har haft sina egen version av konflikter kring Google Books med Pelle Snickars som står för öppenhet och tillgänglighet mot en bakåtsträvande förlagsbransch som försöker förhindra det som det oundvikliga (Se tex Snickars Google avslöjar upphovsrätten som relativ och Kjell Bohlund som försöker förvirrat kritisera Snickars i Googles bokprojekt strider mot grundlagen).

Nyligen fick jag presentera på upphovsrätten och Google books på stadsmuseet i Göteborg här är mina slides:

Google Books View more presentations from Mathias Klang.

Det fantastiska med Googles bokprojekt är att resultatet blir en ofantlig mängd kultur online och tillgänglig för alla. Självklart är detta en form av demokratisering av information och de som har byggt gamla affärsidéer på att kontrollera information klagar. Men alla vi andra vinner stort.

Användarna på XDA-Developers slutar aldrig förvåna mig, en av deras senaste påhitt är att lyckas köra Ubuntu på två smartphones, HTC Touch Pro2 och Sony Ericsson XPERIA X1.

Det som förvånar mig lite är att utav videon nedanför att dömma så tycks det flyta på rätt bra, med tanke på att Ubuntu inte är anpassat för en liten smartphone med begränsad hårdvara.

Videon avslöjar dock att det inte är Ubuntu i sitt standardutförande. Man använder bland annat OpenBox som fönsterhanterare och en del standardprogram är utbytt.

Läs mer om projektet på forumet hos XDA-Developers.

Källa: Pocketnow.com

Starkt stöd för upphovsrätt på nätet skriver en samling representanter för fackförbund och upphovsrättsliga insamlingssällskap som kallar sig Kulturskaparna, ett begrepp som tycks skapat av PR-byrån Westander som säger att det är "första gången i världen som ett lands samlade kulturskapare väljer att gå samman i upphovsrättsfrågan". Jaså? Då har man en gammalmodig och begränsad syn på kulturskapare. Man kan se dem som kulturkapare. Jag skulle tro att artikeln och SIFO-undersökningen [som PDF] är synkad med Creator's Conference som gått av stapeln idag, även om jag inte sett den kopplingen gjord. Min gamle Bahnhof-kollega, Jon Karlung, sitter i en panel där och lär väl som vanligt ta operatörernas perspektiv att de inte skall behöva ta ansvar för vilket material som transporteras i näten....

Resten på bloggen förstås!

Hur vetenskapliga institutioner kommunicerar med omvärlden är ett stående ämne av intresse. Det formuleras ibland strategiska planer på hur universitetet borde ta plats i samhällsdebatten och det pratas om “tredje uppgiften”. In på scenen träder bloggen som kommunikationsverktyg, vilket uppmärksammas på ett seminarium i Lund på fredag den 12 mars.

Temat är “vetenskapliga bloggar”, där Cybernormer deltar i diskussionspanel, under under titeln Seminarium: Forskningskommunikation i förändring – flyttar bloggen gränserna?

Utnyttjar forskarsamhället möjligheterna? Hur kan Lunds universitet dra nytta av de nya kanalerna för att kommunicera ut vår forskning – ska alla forskare börja blogga? Hur kan universitetets kommunikatörer bidra till att bloggar och andra sociala medier ger ett mervärde till Lunds universitet och våra forskare? Vilken är kommunikatörernas roll?

Här inleder Sara Kjellberg från Institutionen för Kulturvetenskaper med bitar från sin snart kommande avhandling på ämnet ”Vetenskaplig kommunikationspraktik och användningen av bloggar”.

Med i panelen är också idé- och vetenskapshistorikern Gustav Holmberg och Malin Sandström.

Tid: 12 mars, kl. 09.00-10.30
Plats: Palaestra (övre hörsalen), vid universitetshuset, Lund.

Spara och/eller dela med dig:

Washington Post har en intressant rapport om flera föreläsare på olika universitet som förbjuder laptops i föreläsningssalar

Professors have banned laptops from their classrooms at George Washington University, American University, the College of William and Mary and the University of Virginia, among many others.

Anledningen som tas upp är att studenternas concentration knappast ökar genom att de har enkel tillgång till uppkopplade datorer under föreläsningen.

Det vore allt för enkelt att peka ut dessa föreläsare som bakåtsträvande ludditer som känner sig hotade av ny teknik. Universiteten som det handlar om har länge haft datorer och trådlösa nät och det kan vara ett utryck för en uppriktigt oro att experimentet med datorer i föreläsningssalarna kanske inte var så lyckad.

I olika omgångar har jag varit med om diskussioner kring studenterna tekniktillgång och oftast uppfattas (hånas?) de som uttrycker oro för studenternas koncentration som teknikfientliga. Allt ses som en utmaning för föreläsaren – att vara mer intressant än hela nätet.

Men är inte detta att ställa frågan på fel sätt? Borde inte föreläsarens roll att underlätta inlärning stödjas snarare än kompliceras? Visst finns en hel del fördelar för studenternas tillgång till nät men är dessa fördelar lika stora under en föreläsning?

One recent semester, Siebert tracked the grades of 17 student laptop addicts. At the end of the term, their average grade was 71 percent, “almost the same as the average for the students who didn’t come at all.”

Sieber believes that those students, in turn, divert the attention of the students behind them, a parabolic effect she calls the “cone of distraction.”

Men kritiken handlar inte enbart om nätets lockelser. Även om nätet stängs av finns risker med datorer:

Even when used as glorified typewriters, laptops can turn students into witless stenographers, typing a lecture verbatim without listening or understanding.

Självklart kan man inte tvinga fram intresse och engagemang men det är en steg i rätt riktning att begära att folk tittar bort från sina skärmar. Men handlar detta om att kränka studenterna autonomi och intelligens? Borde det inte vara i deras intresse att vara uppmärksamma? Självklart, men någonstans bör lärare ha ett ansvar att hjälpa till i läroprocessen.

Hur gick diskussionerna hos oss när vi införde trådlöst överallt? Jag protesterade och kallades luddite (nja nästan) och till slut valde jag att ge det en chans. Och jag störs inte av att studenter försöker göra 12 saker samtidigt som jag föreläser – de flesta verkar lyssna. Men någonstans inom mig känner jag att det var fegt att släppa dom som inte lyssnar.

Välj rätt toppdomän
För Sverige är .SE att föredra, .NU och .COM andrahandsval. I övrigt spelar det inte så stor roll även om många tror att domäner man själv förknippar med mindre seriositet får svårare att ta positioner.  Toppdomän spelar en viss roll men inte så stor som många tror. Det var viktigare förr.

Sökordet i domänen
Ju exaktare din domän matchar ditt huvudsökord desto bättre (ex: sokordet.se är kanon). Naturligtvis kan det vara svårt att hitta dessa domäner och då väljer många att arbeta med prefix eller suffix.

Håll dig kortfattad
Google blir allt bättre på att känna igen domäner som är fullproppade med sökord (ex: bilarbåtarflyochresorbilligt.se eller buy-cheap-boats-online-now.com).

IDN (icke-latinska tecken)
Å, Ä och Ö ger stora möjligheter men se till att ha varianten med A, A och O också (sökord.se kanske är ledig men se till att ha alternativet sokord.se också för en del CMS (Content Management System) har svårt att länka med svenska tecken och en del gamla browsers har också problem).

Domänens historia
Kontrollera om domänen varit registrerad tidigare (det är vanligare än man tror) och se så att den inte använts till spam eller liknande, kan ge rejält med problem. Ett bra ställe att börja titta på är Internet Archive.

Bindestreck eller ej
En av de riktigt vanliga frågorna när man pratar om domäner och SEO är om det är bra med bindestreck i domänen. Frågan är alltså ska man välja brabilar.se eller bra-bilar.se. Ur renodlad SEO-synpunkt är det hugget som stucket, Google klarar av att hantera båda och förstår vad som är vad.

Internationella domäner vid internationell satsning
För Sverige är det som sagt bäst med .SE men vad händer om du vill satsa i fler länder? Ska du gå på en .COM för samtliga eller välja att ha en domän för varje marknad? Frågan är lite komplex för det beror också på dina möjligheter till länkar, unikt content etc men i nästan alla fall är det bättre att ha en domän för varje marknad. Satsar du i Danmark och Finland så se till att ha .DK och .FI.

Väg SEO-aspekter mot andra aspekter
Bara för att det är bra att ha huvudsökordet i domänen innebär det inte att man måste, om det är din företagspresentation som ska finnas på siten vill du förstås ha ditt varumärke. Visserligen skulle SJtåg.se fungera bättre än SJ.se för sökordet Tåg men det är ju inte anledning att välja den domänen i alla fall. Dessutom finns det ju inget som hindrar dig från att ta båda.

Ta en titt på Googles Keyword Tool
Innan du registrerar så ta en snabb titt på vad Googles verktyg för sökord säger. Du kanske helt misstolkat vad folk som vill hitta din produkt eller tjänst söker efter eller så kan du få andra bra uppslag eftersom Google föreslår sökord.

—

När du väl bestämt dig för vilket domännamn, under vilken/vilka toppdomäner och eventuella skyddsregistreringar.

- Stå då fast för dessa! (Meddela även anställda om beslutet).

Utan detta uttalade beslut, finns det annars risk för att ni låter er luras av Domänskojare som kontaktar er per telefon.

Peter Forsman driver bloggen Internetsweden och extra cred till Magnus Bråth på Sökmotorkonsult.se, som delat med sig av sina tips till inlägget.

Har du någon gång renoverat huset och bott i bygget samtidigt? Det är lite så jag känner mig för tillfället. Är inne i en period där jag testar extremt ny teknik som fortfarande är under stor utveckling.

Har precis laddat hem och installerat alfan av Fedora 13 som nu ligger ute för nedladdning. Läs om några av nyheterna på TechWorld Open Source.

Tyvärr lyckades jag inte trycka in live-skivan av KDE 4.4 på en CD eftersom filen var för stor (713 megabyte) så det fick bli en virtuell installation under KVM så här långt. I efterhand ångrade jag mig att jag inte gjorde installationen under VirtualBox istället eftersom den grafiska prestandan i KVM suger fett i jämförelse med VirtualBox där du kan åtnjuta hårdvaruacclererad 3d och andra godsaker. Tydligen ska Red Hat-projektet SPICE lösa biffen och då även ge grafiken en skjuts då du kör över nätet.

En typ av X-protokollet på steorider kan man säga. Får se hur pass väl det spelar med den nya multi touch-tekniken bara. Rapporter från utvecklare på Nokia säger att tekniken i Linux/X.org fortfarande inte är hundraprocentig och de rörliga ”bildbevis” av KDE4/Qt i kombination med multi touch körs på Windows (!!!) och inte Linux. (Läste ni förresten att Windows klarar av att köra 82 procent av alla öppna program?)

Ni som följer bloggen vet att jag också testat senaste alfan av Blender 2.5 och jag gillat det jag sett. Problemet var att när jag skulle börja koda 3d-miljön i Python så märkte jag att de implementerat Python 3 – vilket är smart eftersom det är förbannat onödigt att implementera ”gammal” teknik som Python 2.6 i en produkt som troligtvis kommer leva 10+ år framöver. Problemet är att Fedora 12 som jag använder bygger på Python 2.6 så jag kunde exempelvis inte använda operativsystemets bibliotek för att ansluta mig mot en MySQL-databas. Tror inte ens att MySQL-biblioteken ännu är portade till Python 3. Nu håller jag på att gå vägen via XML för att få in mina databasobjekt i Blender 2.5.

MySQL -> XML -> Blender.

Jag kommer kolla närmare på saken när jag fått igång en ”riktig” installation av Fedora 13 – den kommer nämligen med en parallell Python3-stack. Nu håller jag på att ladda ner DVD-skivan av Fedora 13 för att installera om min Mac Mini som har en ”broken” Fedora 12 för tillfället. ”Broken” i den bemärkelsen att bootloadern aldrig lyckades lägga sig på hårddisken. Troligtvis på grund av den EFI-mjukvara Apple använder istället för vanligt BIOS. Fungerade med DVD-installationen av OpenSUSE kan jag tillägga. Kommer även installera om en annan dator med Fedora 13 som har ett Nvidia-kort – jag är nyfiken på att se hur pass väl (eller dåligt) de öppna 3d-drivrutinerna fungerar.

3d-drivrutinerna får jag tillfälle att testa i något häftigt öppet spel, eller i Googles 3D-API O3D som jag laddat hem (1.3 gigabyte!!!) och lyckats kompilera för både Ubuntu 32-bitar och Fedora 64-bitar.

Jag har också haft tillfälle att testa Nepomuk för första gången i Fedora 13. Extremt häftigt projekt i KDE 4.4 där du kan tagga filer och sedan använda sökfunktionen för att få fram just de filerna oavsett var på hårddisken de befinner sig.

Mycket intressant som händer för tillfället alltså. Ska bli intressant att se om alla de bitarna kommer att falla på plats under 2010.

Fram tills dess bor jag på en byggarbetsplats.

Vill du få lite allmänna tips eller om du bara tycker det är lite kul att se när det går åt h-e för mig så följ mig på Twitter. http://twitter.com/nandersson.

Anmäl

Som ett led i Gnutikens uppmärksammande av Creative Commons visas den inspirerande filmen Us Now (IMDB Facebook) om hur tekniken stödjer fenomen inom direkt- och deltagandedemokrati. Efter filmen kommer Karl Jonsson från Creative Commons Sverige föreläsa om Creative Commons och dess fria licenser. Det var länge sedan jag kunde vara med men idag funkar det (äntligen!) ser fram emot kvällen. Gnutikens blogginlägg om ikväll.

Allt börjar kl 18 på Gnutiken, Övre Husargatan 27 (Göteborg)

För dom som har missat det så är Gnutiken ett fri programvara kooperativ i Göteborg som arbetar med allt från mjukvara till hårdvara och prylar till kurser, konsultering och support.

Nu är det dags för lite mainstream musik igen! Denna gång blir det pop/rock av en tysk stjärna som går under namnet babyPaul och har en mångsidig karriär i musikindustrin som låtskrivare, artist och producent. Han har medverkat i flera grupper och framträtt i världsstäder jorden runt och som producent har han flera gånger haft låtar på tyska topplistan.

BabyPaul är även namnet på hans senaste musikprojekt där han själv framträder som bandets frontman och första skivan Moodswings har släppts under Creative Commons och kan laddas ner fritt från Jamendo. Första låten är på tyska men resten av albumet är på engelska och andra låten Beautiful Girl har bl a använts i TV-serien Felicity.

Klicka på widgeten nedan för att lyssna eller besök babyPaul's sida på Jamendo för att tanka hem albumet.

  [intressant?]

Nu ska det handla om kreationister. Inte i den bibliska bemärkelsen, utan kulturkreationister. Uttrycket får här beteckna en dogmatisk hållning, där all kultur härrör från en Skapare (av de troende ofta benämnd “kreatör“). Precis som de bibliska kreationisterna anser man det vara skaparens privilegium att bestämma över sin skapelse. Men i stället för en enda Gud tror kulturkreationisterna på ett stort antal skapare, om än en liten minoritet av alla människor, vars gemensamma vilja är möjlig att representera och uttolka genom institutioner.

Westander PR låg för två år sedan bakom profileringen av Stim som “musikskaparnas intresseorganisation”. Nu har samma PR-byrå även fått ett uppdrag av Klys och Copyswede.
Att dessa två paraplyorganisationer gemensamt har delat på en byråräkning presenteras nu som “ett nytt nätverk av kulturskapare” och som en satsning “unik i sitt slag”. Riktigt vad som är nytt och unikt är oklart, förutom namnet: Kulturskaparna.

Kulturskaparna består av 25 organisationer som organiserar och företräder över 50 000 upphovsmän och yrkesverksamma i Sverige. Alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare.

Det hela är så färskt att det inte ens finns någon webbsida, men säger sig företräda “alltifrån författare och bildkonstnärer till musikskapare, dansare, musiker och skådespelare”. Observera åtskillnaden mellan musikskapare och musiker som Westander har hittat på för Stims räkning. “Musikskapare” är endast de som står som låtskrivare/kompositörer, inte de som framför barockmusik eller nytolkar gamla visor. De senare är bara musiker – de skapar inte musik utan reproducerar den bara – men de är ändå på något vis “kulturskapare”.
Ekvationen är inte helt lätt att hänga med i – särskilt inte när det visar sig att även musikförlagen (en grupp företag som också tillhör Stim) kan räknas som både musik- och kulturskapare. Skivbolagen står däremot på pappret utanför det hela.

Själv är jag en av de 50000 i vars namn “Kulturskaparna” nu talar, eftersom jag är ansluten till Stim. Alla som är medlemmar i Journalistförbundet, eller för den delen i Sveriges Arkitekter, räknas också in i siffran. Representationen går alltså via Klys medlemsorganisationer och Copyswedes.

Parallellt med att Westander började lansera den kulturkreationistiska retoriken för två år sedan (2008), kom moderaterna med ett nytt kulturpolitiskt program. Copyriot noterade då den systematiska användningen av “kulturskapare” som begrepp:

Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Även i mitt manifest (slutet av § 28) har jag uttryckt min tveksamhet mot hur uttryck som “kreatörer” eller “kulturskapare” premierar sådana verksamheter som resulterar i “verk”, på bekostnad av mer flyktiga kulturformer.

Behovet av att ständigt producera fler verk, som om det rådde akut brist, framstår som den outtalade utgångspunkten. Urvalet ur ett överflöd, verkens konkreta kopplande till tid och rum, är däremot ingenting som premieras. Dj:s och festarrangörer, curatorer och gallerister – de kan visserligen erkännas som kulturellt värdefulla hantverkare, men ändå inte som “kreatörer” eftersom deras insatser inte resulterar i egna “verk”.

Här började jag inse att detta inte alls blir en kort, snärtig bloggpost. Nej, nu lutar det åt en kulturpolitisk begreppshistoria!

Begreppet “kulturskapare” har inte fått allmänt genombrott i den kulturpolitiska begreppsapparaten förrän under den sittande borgerliga regeringens tid. Så lyder min preliminära slutsats.

Några snabba sökningar på riksdagens hemsida antyder att det främst är moderaterna som i motioner har talat om “kulturskaparna” under de senare decennierna. En hypotes är att det uppstod på 1970-talet som motvikt till det mer vänsterpräglade “kulturarbetarna”.

När jag söker efter kulturskapare bland de propositioner som regeringarna har lagt sedan 1970-talet är det ganska tomt. Vad som däremot kan hittas är en del formuleringar om kulturskapande, vilket inte sällan syftar aktiviteter inom föreningsliv och studieförbund. Värt att citera i sammanhanget är 1977 års tilläggsdirektiv till Upphovsrättsutredningen, från Thorbjörn Fälldins borgerliga regering:

Upphovsrätten är därför främst av betydelse för upphovsmän som lyckas vinna framgång hos den stora publiken och som kan göra sig gällande på den kommersiella marknaden. För konstnärer som ännu inte vunnit rykte och erkännande har upphovsrätten knappast något ekonomiskt värde. Del har därför blivit nödvändigt att på annat sätt skapa förutsättningar för ett rikt och mångfasetterat kulturskapande. Av särskild betydelse härvidlag är det omfattande stöd som i olika former i dag ges åt kulturell verksamhet från samhällets sida. Även på andra sätt verkar samhället för atl underlätta eller möjliggöra kulturskapande.

Något för PR-fronten “Kulturskaparna” att begrunda, kanske.

Inte heller 1980-talets regeringar talar om “kulturskapare” som en kategori av människor. Ett undantag som jag lyckas hitta är Prop. 1984/85:1 om regionmusikens omorganisering. Där skriver regeringen om “musiker, lärare och andra kulturskapare”. En intressant kontrast mot hur begreppet används idag, där det antas vara självklart att den som leder en ensemble kommunala musikskolan inte “skapar” något.

Framför allt moderater har genom årens lopp fortsatt att skriva motioner om “kulturskaparna”, men det är först under sittande regering som begreppet ges inträde i en officiell vokabulär. Sommaren 2007 lanserade folkpartiet ett kulturpolitiskt programförslag där “kulturskapare” användes flera gånger, men där det mer etablerade begreppet “konstnärer” ändå användes flitigare. Moderaternas kulturprogram från 2008 lät dock “konstnär” inskränkas till bildkonsten, medan “kulturskapare” gjordes till standardbegreppet. Så kom tendensen också att bli i Kulturutredningen (SOU 2009:16), vars direktiv (Dir. 2007:99) hade talat om “konstnärer och kulturskapare”, två ord som utredarna kom att förklara som synonymer:

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden. Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Fordom välanvända begrepp som helt tycks ha fallit bort från politiken är “kulturutövare“, “konstnärliga yrkesutövare” och “kulturarbetare” – trots att det senare borde klinga ganska bra ihop med arbetslinjen.

För övrigt har talesmannen för “Kulturskaparna” som användarnamn på Twitter valt “Content_is_King“. På allvar. Det säger någonting om kulturkreativisternas syn på kultur.

Uppdatering 1: Några timmar efter att ovanstående inlägg hade postats kom en debattartikel i SvD. “Kulturskaparna” säger ingenstans vad de vill. Närmast kommer de i följande stycke:

Såväl bredbandsoperatörer som andra nätentreprenörer borde arbeta intensivt för att få stopp på illegal verksamhet och ta fram tjänster med ett varierat och omfattande kulturutbud, i enlighet med vad deras kunder efterfrågar.
Istället ser vi med förvåning hur till exempel Comhem och Telia är närmast ointresserade av att skapa förutsättningar för alternativ till den illegala fildelning som pågår i deras nät.

De vill med andra ord ha sagt att det inte ska vara okej att leverera en nättjänst, utan att samtidigt erbjuda särskilda gräddfiler för visst “content“? På annat sätt är det svårt att tolka texten. Men varför det skulle vara just Comhem och Telia som skulle förpliktigas att utveckla dessa tjänster, det sägs aldrig. Är det hyresvärdars plikt att skapa en marknad för dammsugarförsäljare?

Annars är det mest stora ord som inte håller för tillämpning. Westander PR har tydligen beställt en Sifo-undersökning där folk föga förvånande kryssat ja och inte nej på frågan om “de som skapat exempelvis texter, bilder, filmer och musik ska få ersättning när deras material används via internet.” De ska “få betalt i proportion till användningen av deras verk”.
Med andra ord: varje gång någon får den här bloggposten till sin RSS-läsare och varje gång någon läser mina Twitterinlägg så ska jag få betalt!

Uppdatering 2: Okej, de har visst en webbsida ser jag nu. Hittar via Sami till följande seriösa adress: http://kulturskaparna.com.space2u.com/ – men Copyswede har även registrerat Kulturskaparna.com. Och så fejjan på det.

ffmpeg2theora är ett enkelt textbaserat verktyg för att konvertera ljud till OGG Vorbis och video till OGG Theora.

OGG är ett modernt multimediaformat baserat på öppen källkod och är helt licensfritt till skillnad från gamla och inhemska format som MP3 och WMA. Vill ni fördjupa er vidare i OGG kan ni läsa mer om det här:

• Vorbis.com FAQ
• Theora.org FAQ

Anledningen till att jag föredrar verktyget ffmpeg2theora är att man i stort sett bara behöver ett litet enkelt kommando för att konvera ljud och video:

ffmpeg2theora <fil>

Det går även att välja kvalité på ljudet och videon med flaggorna "v" (video) och "a" (audio):

ffmpeg2theora -v 8 -a 5 <fil>

Kvalitén på OGG Vorbis mäts i en skala mellan 1 och 10, där Q5 kan jämföras med en MP3 på 192Kbit/s. Hur kvalitén gällande OGG Theora mäts framgår tyvärr inte via manualen för ffmpeg2theora.

Som bilden ovan visar konverterade jag videon "Rocket Skates" med Deftones (Finns att ladda hem gratis), det är en QuickTime video i HD-kvalité som ligger på 314 MB, när jag konverterade den till OGG hamnade den på 162 MB med samma kvalité.

Installera ffmpeg2theora

Paketet ffmpeg2theora finns tillgängligt via förrådet och installeras enklast via terminalen med kommandot:

sudo aptitude install ffmpeg2theora

För mer utförlig information om ffmpeg2theora finns i vanlig ordning manualen tillgänglig via terminalen:

man ffmpeg2theora

Skolverket har tagit fram en enkel guide för hur Creative Commons kan användas. Det är Alma Taawo från Länkskafferiet som står bakom arbetet med att ta fram guiden. Guiden är tänkt att vara till för skolmiljö men kan mycket väl användas av alla som vill veta mer om hur Creative Commons fungerar. Ladda ner Creative Commons – en guide

Ännu mer nyheter om detta kommer från Clever Sheep som berättar att Alastair Creelman arbetar med att översätta texten till engelska.

Genom Farmor Gun och Mattias Bjärnemalm kommer den här klippet där Viviane Reding, EU Commissioner for Telecoms and Media, håller Ludwig Erhard Lecture 2009 i Bryssel.

Här är texten från klippet

It is necessary to penalise those who are breaking the law. But are there really enough attractive and consumer-friendly legal offers on the market? Does our present legal system for Intellectual Property Rights really live up to the expectations of the internet generation? Have we considered all alternative options to repression? Have we really looked at the issue through the eyes of a 16-year-old? Or only from the perspective of law professors who grew up in the Gutenberg Age? In my view, growing internet piracy is a vote of no-confidence in existing business models and legal solutions. It should be a wake-up call for policy-makers.

Hela talet som pdf finns här.